Jag är en envis person. Det är någonting som jag aldrig trodde skulle fungera som min främsta styrka, men det är det. Jag kan lägga in en extra växel när det behövs, och det har minst sagt krävts vid flera tillfällen av mitt liv. 

I början av andra året på gymnasiet så fick jag nämligen min fantastiska dotter. Jag gick i skolan till vecka 41 av graviditeten och därefter kunde jag utföra en stor del av studierna på distans. Under den tiden så arbetade jag även extra på olika snabbmatsrestauranger, men visste efter min förlossning att jag ville utbilda mig till sjuksköterska och senare barnmorska. Det har sedan dess alltid varit mitt mål. 

2015 fick jag tillräckligt höga högskolepoäng för att ta mig in på sjuksköterskeutbildningen och tog examen i januari 2018, men vägen dit var inte enkel. Jag blev utsatt för ett brott i början av utbildningen, som gjorde att jag hamnade efter i skolan. Min studie- och yrkesvägledare föreslog att jag skulle ta ett sabbatsår, men då jag hade fått bra stöd av en psykolog så valde jag att fortsätta. Jag genomförde och klarade 8 omtentor på två månader, för att därefter utföra resten av utbildningen med bra resultat. 

Idag jobbar jag på den medicinska akutvårdsavdelningen på Norrlands Universitetssjukhus, och innan dess arbetade jag på den neurologiska-. Anledningen till varför jag stannade så länge på neurologen, är för att åldersspannet på patienterna där är så pass brett. Jag älskar att träffa människor i olika åldrar, och få möjlighet att göra deras tid på sjukhuset bättre. 

Det finns dock en negativ sak med sjuksköterskeyrket, som jag tycker är viktigt att personer vet innan de bestämmer sig för att söka till utbildningen – arbetet är psykiskt påfrestande. Jag har exempelvis mött många med svåra neurologiska sjukdomar som förr eller senare dör. Även om jag är duktig på att inte ta med mig jobbet hem, så är det svårt att inte påverkas av dödsfallen. I en del perioder ifrågasätter jag mig själv och önskar att jag hade haft den där lilla extra tiden till att bara finnas där och hålla någons hand. Kombinationen av det, en hög arbetsbelastning och varierande förväntningar, leder till att många tillslut går in i väggen. 

En kväll, under tiden jag arbetade på den neurologiska avdelningen, så fick jag exempelvis ett sms där det stod att den numera skulle fungera som avlastning för infektionskliniken och att vi skulle ta hand om fyra covid-patienter redan under morgondagen. Vår avdelning hade flyttats runt under pandemin, så vi var delvis vana vid rutinförändringar, men detta var någonting helt annat. Jag var inte beredd på att ta emot en helt ny patientgrupp, men när vi väl fick en utbildning i de nya rutinerna av personalen på infektionskliniken så kändes allt mycket bättre.

Trots allt så älskar jag att alltid få lära mig nya saker, och ingen dag som sjuksköterska är sig lik. Att få möjlighet att dela människors tuffa och fina stunder är helt fantastiskt och är du både empatisk såväl som envis likt mig, så tycker jag absolut att du ska utbilda dig till sjuksköterska. 

Vi behöver bli fler!