Det är en sak som jag har tänkt mycket på och som är anledningen till att jag gör det jag gör. Att få vara med på en människans värsta dag i livet och att kunna vända den till den bästa. Inte nog med att det är så fint i sig att få bevittna att människor blir föräldrar, så är det underbart att se hur de i relation till varandra, reagerar och beter sig. Det är ett tillfälle som är extra speciellt, och det är när man har hämtat ett barn från förlossningen som behöver vidare vård och tagits ner till avdelningen tillsammans med ena föräldern. Där sitter han eller hon hud mot hud med sin bebis och får all väsentlig information. Den oron går nästan att ta på. Han eller hon är så orolig för sin lilla bebis och samtidigt så orolig för sin partner två trappor upp. Sen får man ett samtal från förlossningen att den förlösande mamman är redo att komma ner till oss. När man säger det till partnern ser man redan där hur lugnet kommer. När de senare öppnar dörren räcker det med att föräldrarna ser varandra.

En enda blick så blir de lugna. Och det är så fantastiskt att se. Deras trygghet, deras relation till varandra och framförallt deras kärlek. De har precis blivit föräldrar och jag kan se i deras ögon att de är en liten ny familj. Så när folk frågar mig varför jag blev sjuksköterska eller vidareutbildade mig till specialistsjuksköterska är det just för att ger det mig så enormt mycket som människa och inte bara som vårdpersonal. Det handlar inte alltid om intensivvård, teknik och mediciner. Det är kärlek. Och det är ju egentligen vad allt bör handla om.